Nu var det länge sen jag skrev igen... Det har inte saknats uppslag, jag tänker ungefär en gång om dagen att "det där kunde jag skriva ett inlägg om", men det är den där förmågan att ta mig för och slutföra saker som inte är riktigt på topp. Ska försöka bättra mig, jag måste ju inte skriva en roman varenda gång liksom.

Idag ska jag gnälla igen. Det handlar om att jag som  Fas 3:a själv måste betala större delen av mina resor till min "sysselsättningsplats" varje månad. Visst, kanske jag får göra nåt avdrag i deklarationen nästa år, men det hjälper ju inte nu när jag måste punga ut med 600 spänn i månaden i egenavgift för resorna. Man är tvungen att ha en sysselsättningsplats om man ska få några pengar alls, och att då även vara tvungen att betala för att ta sig till tvångsplaceringen stör mig.

Samma sak gäller förvisso även för dom flesta som har ett jobb, dom får ju också betala resorna själva och om dom inte kommer till jobbet så får dom inte heller nån lön. Så på så sätt är det ju inget konstigt. Men jag anser ändå att det är en viss skillnad. Den som har ett arbete har förhoppningsvis en riktig lön och har möjlighet att betala resorna till och från jobbet utan att det innebär en större ekonomisk katastrof. Som Fas 3:a har man inte så mycket att vifta med, så 600 kr i egenavgift per månad känns rejält.

Men man ska väl inte klaga, utan istället vara glad för möjligheten att varje dag få betala för att upprätthålla sin arbetsmoral. (Obs, lika delar sarkasm och ironi i den meningen...)

Det där med upprätthållande av arbetsmoralen är för övrigt ett kapitel för sig, men det tar vi en annan dag.

Ha det gott så länge!

Hade nån vag idé om en ljus, akvarelliknande målning, men den får jag nog ta tag i en annan gång. Den här tavlan blev visserligen ganska ljus, men jag tycks inte kunna låta bli att kludda på massor med färglager... Men det är ju roligt att kludda! Och ska jag komma ifrån det så får jag nog verkligen ge mig in på akvarell och det har jag inte riktigt lust till ännu i alla fall.

När jag började med akrylmålning för några år sen så var det mest för att jag skulle ha nåt att hänga upp på väggarna i min nya lägenhet. Jag ville ha nåt som verkligen var jag. Det har blivit rätt många tavlor sen dess, men mina väggar är fortfarande väldigt tomma eftersom dom flesta tavlorna hamnat hemma hos andra. Dessutom har jag så eländigt hårda betongväggar så det krävs slagborrmaskin och en ansenlig mängd våld för att få till nån fungerande upphängningsanordning, och sååå roligt är det inte att borra...

Målandet har ofta varit en ganska plågsam och lätt ångestfylld hobby, även om det naturligtvis också är roligt och avkopplande. Mina hårda krav på mig själv och därpå följande prestationsångest kommer verkligen upp till ytan och det är skitjobbigt! Men på nåt sätt tror jag det är en nyttig process, även om den är jobbig. Det är inte bara när jag målar som jag känner att allt måste bli så perfekt och bra som möjligt, det är ett ständigt återkommande dilemma på många områden. Ta t ex det här med jobbansökningar. Jag håller på att våndas ihjäl redan innan jag fått ner ett enda ord i det personliga brevet bara för att jag tycker att jag inte kan släppa ifrån mig en text som inte uppfyller vissa krav på utformning och korrekthet. Till vilken nytta kan man ju fråga sig. I dagsläget har ju dom flesta arbetssökande gått ett antal kurser i hur man skriver ett unikt brev som sticker ut i mängden, vilket gör att alla använder samma knep för att sticka ut och då blir ju effekten istället att ingen gör det... Men det var ett sidospår, det var målning jag skulle skriva om.

Som ett led i att bli lite mer avslappnad och våga släppa kontrollen tog jag och målade en tavla igår som för att vara gjord av mig är ovanligt odisciplinerad. Motivet blev (som det så ofta blir när jag är i farten) en katt. Jag hade en grundidé och när jag berättade för en bekant att jag hade tänkt måla en tavla så sa han att jag väl kunde måla en Helig Birma eftersom han har en sån. Och det satte sprutt på skapandet minsann. Att det skulle bli en katt hade jag redan bestämt, men jag ville göra en annorlunda och lite abstraktare variant än normalt. Friare penseldrag, färre konturer. Lämna åt betraktaren att själv i tanken fylla i dom linjer jag inte målat. Men ändå vissa detaljer som avslöjar att det finns en katt nånstans bland färgklickarna. Inte alldeles uppenbart, lite i smyg sådär. Så av den heliga birman blev det en Hemlig Birma. (Oerhört bra titel om jag får säga det själv, fyndigt och lagom dåligt ordvitseri. *nöjd*)

Det är svårt att få till rätt färger med mobilkameran, dom är lite skarpare i verkligheten. Apropå färger så är det också ett intressant kapitel. Jag tänker på mig själv som en "ljus" person. Inte bara pga mitt blonderade hår, utan jag tycker att jag är ljus och glad inombords. Ändå målar jag ofta väldigt mörka tavlor har jag märkt. Undrar vad det beror på? Har jag nåt hemligt mörker i mitt undermedvetna som på detta sätt gör sig påmint? Eller är det kanske het passion som visar sig i dom mättade röda nyanserna... *fniss*

Nu ska jag göra ett experiment och försöka måla en tavla som är både ljus och abstrakt, jag återkommer med bild en annan dag!

Ha det så gott!   

En sak som kanske inte alla vet, eller förstår fullt ut även om dom vet, är att jag sen många år tillbaka har "låga" perioder. Inte så att jag blir djupt deprimerad och vill avsluta mitt liv, nej nej till det älskar jag livet alltför mycket. Men jag kan känna mig nedstämd och fruktansvärt orkeslös, omotiverad, har svårt att ta mig för och om jag ändå lyckas ta mig för nåt så kan det vara svårt att fullfölja och avsluta. Ganska små uppgifter kan kännas närmast oöverstigliga och få mig att ligga sömnlös på nätterna.

Förmodligen är det många som har lust att säga "Ryck upp dig, det är bara att bestämma sig för att ta tag i saker och sen göra det!" Visst. Ryck upp mig. Men när det inte ens finns motivation till att försöka rycka upp sig, vad gör man då? Jag ser mig omkring på allt som borde göras, stort som smått, och känner bara att näe, jag orkar verkligen inte. Vill bara sova...

Nog är det väl märkligt... När jag nu äntligen börjat blogga igen så står det alldeles still i huvudet och jag har helt plötsligt ingenting att skriva tycks det. Fast egentligen kanske det handlar om min vanliga prestationsångest. Allt jag gör ska vara så bra, allt jag skriver så intressant, helst ska varje nytt inlägg vida överträffa det föregående.

Men eftersom det inte hänt nåt särskilt spännande i mitt liv just idag så får ni här en bild på min middagstallrik. Crème fraichen var lite vild idag.

Trots att det bara är början av mars och dessutom en rätt kall dag så har vårkänslorna börjat spira så smått. (Kanske till och med lite mer än smått? Hihi...)  Sånt tycker jag man gott kan få fira med en glass i solen även om man som jag går på nåt slags LCHF-variant för tillfället. 

  Äre int' vackert så säg...

Jag gillar att dansa, speciellt till latinomusik för det är så sköna rytmer. Men jag insåg för många år sen att jag har mycket att lära  med mitt typiskt svenska hämmade rörelsemönster. Latinos har det i blodet, dom lär sig rytmen och rörelsen redan innan dom föds, vaggade i mammans mage. Jag har sett ettåringar som nyss lärt sig gå dansa betydligt bättre än jag! Både fascinerande och en smula nedslående. Men huvudsaken är väl att man rör sig kan man tänka, och man kan ju dansa hemma när ingen ser...

Expectation:

Reality:

Ibland kan ett möte med nya människor öppna en helt ny värld för en. För en massa år sen jobbade jag en termin som SFI-lärare (svenska för invandrare), och blev då introducerad i latinokulturens underbara värld. Jag tror bestämt att jag levt ett tidigare liv nånstans i Sydamerika, för jag kände mig genast väldigt hemma både med musiken, dansen, språket och maten, ja i princip allt. Den här låten var en av dom första reggaetonlåtarna jag hörde och även om det finns andra låtar som jag kanske gillar ännu mer så ligger den här mig fortfarande varmt om hjärtat.